|
Vardag, vet inte vilkenn katogori det tillhör. Pappa visade mig den här länken förut. Texten behövs spridas.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article8318473.ab
Texten heter Du är inte ensam, du lilla alkisbarn.
Ett utdrag.
Snälla mamma, drick inte mer nu.
Första varningen.
Snälla mamma, varför är du ledsen?
Andra varningen.
Men snälla mamma …
Pang! Där kom örfilen. Men jag fick skylla mig själv. För att jag var tyken. Jag fick ju alltid tre varningar. Så det var mitt eget fel. Jag visste ju det.
Lika väl som jag visste att jag hade två timmar på förmiddagen på mig att tanka kärlek och uppmärksamhet. De där två timmarna mellan det svarta kaffet och den första rackabajsaren. Då fanns det ett fönster i tid och rum där åtminstone pappa var världens bästa pappa.
Pappa och jag kunde sitta och läsa tidningen tillsammans, äta våra ostmackor och skratta åt en tokig skata som vindögt skuttade omkring på fönsterblecket och hade julshow.
”Fjädrar i min lilla låda!” sa pappa.
Och mamma, min trasiga mamma som hade så svårt att kramas, hon kunde under sina nyktra stunder på jullovet låta mig följa med till bingon. Man fick gratis köpekakor och kaffe i bingohallen. På julen var det pepparkakor och lussebullar och jag åt så många jag bara vågade.
”Nu räcker det!” sa mamma. För det fanns ju någon hejd även på dessa utsvävningar.
Men jag satt gärna med mamma där i bingohallen för då visste jag i alla fall att hon höll sig nykter. Jag läste Hemmets Journal och tittade på de kedjerökande tanterna och farbröderna som mamma hälsade så glatt på när vi kom.
Det var nästan mysigt. Nästan som om de var mammas egen familj.
Läs hela texten, den är vackert sorglig och handlar om något man borde tänka på nu i juletid.

|