|
Igår skrev jag på mitt namn som lagledare. Med darrade händer skrev jag på att jag hade ansvaret. 17år och tjej och sätter mig i den positionen.
Under åren som ledare har jag märkt hur personer rynkar ögonbrynen när de ser mig komma ut från omklädningsrummet med flera spelare. Många av dem inte mycket kortare än mig.
När jag inte är själv som ledare är det folk som glömmer skaka min hand. Det är det vi ledare gör, vi skakar han och tackar för matchen. Jag är en ung tjej. Varför ge mig tid?
Jag har vart med om andra ledare som frågar om de ska hjälpa mig. Med att säga ifrån till mina spelare. Tack men nej tack. Kan själv som man sa när man var tre.
För om ni bara skulle höra mig. Höra mitt snack innan och efter matcherna. Hur jag skriker och peppar på matcherna så skulle ingen ifrågasätta. Jag låter som vilken ledare som helst. Inte som en hormonstint tonåring som jag egentligen är.
Jag säger inte att jag är bäst på handboll, långt ifrån. Men jag är mer utav en pedagog än vad många vuxna kommer bli. Jag har ett handbollslag byggt runt mig.
För att jag är en storasyster. Någon som hjälper till när det behövs och som är sträng när det behövs. Jag kan, jag vill och jag förstår.
För 250kr skulle jag kunna få ett bevis på att jag är ledare, men inte för att gå på Leadars Party som finns för ledarna, över 18.
Jag får hålla mig till klubbtränarna de som pratar med mig utan fördomar. De som ger mig tips och råd på ett jämlikt plan, inte på ett nu ska jag hjälpa dig lilla flicka.
Trots alla ”problem” med att vara ung ledare är det underbart. För jag har ca 25 tjejer som verkligen tycker om mig och ser upp till mig. Vad mer kan man egentligen begära?
För jag älskar att göra det, älskar att se hur tjejerna utvecklas. Jag älskar att vara ledare!
Skrev detta till Partille Cup. För även om jag är i fel kategori för att få gå så kanske det finns någon annan ung ledare som inte har möjligt att gå trots innehav av ledare kort.


|